Forever young

Alphavilles Forever young på radion. Kommer ihåg när den kom. Känslan av att livet skulle börja. Högstadiet färdigt först bara. Sedan gymnasiet. Därefter Världen. Jag skulle bli vuxen och känna mig trygg i mig själv. Livet skulle vara spännande. Resor. Intressant jobb. En man. Kanske barn. Allt var möjligt. Allt skulle bli bättre. Allt kunde bara bli bättre, trodde mitt unga hoppfulla jag. 

Satt och skrev på café. Långa brev. Noveller. Tragiskt dålig poesi. Stora koppar te. Röka inne.  

Nu har jag lunch. Skriver på café. I telefonen. Inget papper o penna tillgängligt. Får röka ute när jag är klar. Känner mig trygg nog att publicera det jag skriver i en blogg som bara några få av mina vänner läser. Ett steg framåt. Snart är jag utan jobb igen. Ingen spänning i det. Stressklump i magen när jag tänker på nästa månads räkningar. Vet att det löser sig. Men det känns jobbigt att, om igen, behöva söka mig vidare. Inga barn. Män har funnits. 

En del av mig är fortfarande ung och hoppfull. Den andra delen är bara trött på att ingenting blir som tänkt. Pendlar mellan full tillit och hopplöshet. Naivt romantisk och bittert sargad i kombination. Det är väl bara en fråga om vilka sidor av mig som ska vinna.  Om jag är förevigt ung finns ju hoppet att det blir bra till slut.