Idag har det gått inflation i regnbågar, jag vet. Men jag blev ändå så där lite lagom plastfilosofisk på vägen hem från jobbet. Jo, regnbågen var inblandad. Den låg där så det såg ut som att ena basen var hemma hos mig ungefär. Och jag började fundera på det där med att jaga dem, regnbågarna. Enligt sagan ska det vara en kruka guld vid regnbågens slut. Det hade inte gjort ont om den stod där på trappen när jag kom hem. Så är det ju. Men samtidigt, om jag nu struntar i guldet och tänker på ljuset och skönheten i alltihop. Hur mycket jag än jagar och springer så har jag aldrig lyckats stå där mitt i regnbågen och känna att jag har kommit fram
Jämför med mitt liv. Jag har jagat olika saker i perioder. Kärleken, pengarna, jobbet, statusen, bostaden och mest av allt Lyckan. Jag har träffat män jag har älskat. Det gav inte lycka. Inte på det sättet jag hade hoppats. Pengar, jo jag har tjänat betydligt mer än jag gör nu. Men jag hade ångest varje morgon när jag gick upp och varje kväll när jag gick från redaktionen. Där emellan kände jag mest stress och att jag inte var bra nog. Lönekuvertet var roligt men inte gjorde det mig lycklig. Jag har oftast haft eget kontrakt på mitt boende. Drömmen var ett hus vid havet. Det blev en omodern stuga på landet med utedass och brunn med otjänligt vatten. Jag har två stora sorger som ligger över mig vad jag än gör. Troligen kommer de aldrig att gå över, men oftast är det hanterbart. Livet är ingen jävla regnbåge. Det funkar.
Men så tänker jag lite till. Hur jag den senaste veckan har hållit på och greja med mitt drömrum i det som är. Hur glad jag är när jag fixar och hur roligt det är när en detalj till faller på plats. Jag ser fram emot att använda det nya rummet. Smeka mjuka tyger och få lära mig nya saker. I bästa fall få till något jag själv är nöjd med. Det är lite regnbåge över det.
Jag har inte mött Kärleken. Men hela mitt hjärta är fullt av människor som har sina platser där. Människor jag älskar på olika sätt. Visst glimmar det lite?
Tittar på bilder på flyktingar från krigshärdar. Barn som dör. Föräldrar som inte kan skydda sina barn hur mycket de än försöker. Läser vad rädda människor vill göra åt det. Då försvinner mina regnbågstankar. Men jag läser lite till. Politiker som ryter ifrån, som brinner och säger att vi visst kan hjälpa. Mina vänner på fejan som också fyller sina hjärtan med kärlek och ropar ut att vi alla lever på samma jord, att vi måste hjälpas åt. Människor som går samman och gör saker för att hjälpa till, små saker för varje liten människa men som tillsammans hjälper många. Det är jävlar i mig regnbåge i det.
I korta ögonblick kan mitt liv kännas som att jag står mitt i regnbågen, duschas av ljuset. Det handlar väl om att inte försöka koppla strypgrepp på den då utan låta den komma och gå. Varje liten vattendroppe kan skapa en egen prisma. Jag får titta efter dem. I varje tår, svettdroppe eller regnstänk finns möjligheten.
Så, nu räcker det med fåniga liknelser. Jag vill bara säga att mitt liv just nu är bra. Särskilt när jag väljer att titta på det lilla i mitt liv. Det är där min lycka bor.