Kvällarna med brasa, te och symaskin är mina favoriter. Särskilt när jag jobbar femdagarsveckan och får väldigt lite tid för mig själv. Så jag började försöka rätta till tröjringningen jag misslyckades med tidigare i veckan, bara för att konstatera att det fortfarande inte blev bra. Utvecklingen går framåt. Förr om åren hade jag blivit ledsen och känt mig ganska värdelös. Att jag nyligen tagit upp det här med sömnad efter ett långt uppehåll och att jag faktiskt är helt nybörjare på det här med trikå och elastiska tyger hade jag inte tänkt på då. Det gör jag nu. Tröjan var sydd i ”fultyg” för att jag skulle kunna öva och misslyckas i lugn och ro. Det var med ett ”jaha” jag gick ut i matrummet och funderade på att klippa till en ny av tygresterna. Hittade en t-tröja som mamma klippt till men inte gjort färdig. Så jag sydde ihop den. Känslan av ”jaha” satt kvar, mer uppgiven nu. Och jag förstår inte vad det är jag känner riktig.
Idag har jag haft en bra dag i övrigt. Jag har träffat människor jag tycker om på olika sätt. Olika delar av mitt liv har mötts och flera delar av min person har fått vara med och leka. Det har varit en udda dag, helt njutbar. Nu sitter jag här. Jag börjar inte jobba förrän framåt dagen i morgon, så jag behöver inte gå och lägga mig riktigt än. Men jag vill inte sy. Jag vill inte sticka. Att titta på någon serie lockar inte. Jag känner mig tom. Där kom det!
Hålet i magen är svart och hungrigt. Det vill mig inte väl. Jag vill fylla det med varm sprit, hög musik, meningslöst flirtande och allt annat som skulle ge mig själens motsvarighet till tomma kalorier. Jag har inga viktproblem fysiskt. Men min själ är känslig. Den behöver näring. Jag brukar näras av att göra bara för mig själv, av att ha människor omkring mig som jag själv har valt, av färger, av ord, av musik och nya tankar. Kanske är det inte vad jag behöver i kväll? Dagens tacksamhet vändes plötsligt till längtan, saknad, det som inte finns, aldrig har funnits eller har försvunnit. Jag tror jag ska stänga ner och gå in i tystnad. Hitta in till det som är jag och nära det med mjuk omsorg, ge mig själv det jag försöker ge till andra. Min uppmärksamhet, min omtanke, min kärlek. Så får det bli.