Jag är lyckligast när jag gör något utöver jobbar, äter, skiter, sover. När jag är lycklig gör jag mer än så. Det hänger ihop. Stickning är det enda jag gör oavsett hur jag mår. De senaste tio årens sorger har jag stickat mig igenom. Det började med tubsockor i vriden resår, för jag kunde inte sticka hälar, och perverst många avsnitt avGilmore girls per dygn. Sedan dess har jag fortsatt sticka. Jag stickar när jag är glad också. Tio års glädje har ackompanjerats av stickornas klickande. Jag har lärt mig sticka hälar och en hel del annat. Oftast har jag minst två stickningar på gång samtidigt. Strumpor är bra när jag är trött. Då behöver jag inte tänka. Och så något mer utmanande som tvingar mig att tänka lite, för piggare stunder.
Det senaste året har varit tungt. Dödsfall, stress, hjärtesorg och förlorad vänskap. Stickat har jag gjort en jag har längtat kreativitet. I juli var det dags för semester, mitt livs första riktiga. Fyra veckor i rad. Jag älskar sol och bad. Hoppades på fint väder. Men mest av allt hoppades jag att lusten att göra något skulle komma tillbaka. Det tog fem dagar. Sedan satt jag här med en god vän. Vi pratade. Jag klippte till bitar av najtråd. Den lindade jag runt en lampskärmsstomme jag hittat i pappas uthus. Sedan klädde jag najtråden med rester av ett trasigt pärldraperi. Det blev bra. Långt ifrån perfekt men bra nog. Jag älskar det varma skenet. Och jag var igång!
I morgon ska jag lära mig lägga in bilder som lägger sig på rätt håll och inte skevar till sig. Men det är då.
