Syrummet är invigt. Jag har sytt gardiner av regnbågstyg. Det låter romantiskt. I verkligheten är det mest irriterande. Varje färg har en egen liten flärp som gärna viker sig när pressarfoten kommer trampande. Men gardinerna sitter på plats. Första gången sedan det rummet blev färdigrenoverat för flera år sedan som där är belysning och gardiner uppe. Det ser bebott ut. Fönstren skulle behöva tvättas ser jag när jag lyfter blicken. Men jag ser förbi smutsen och tittar ut på växtlighet som vajar för vinden och börjar se hösttrött ut. Jag hoppas att jag får behålla min energi trots att det blir mörkare och kallare. Jag har massor av tyg att göra roliga saker med. Allt i ordning. Och jag har massor av mönstertidningar att gå igenom. Alla ordnade efter årsmodell. Hela 1990-talet och 2000 till nu. En del 80-tal och alldeles för lite 70-tal. Nej, jag ska inte behöva vara sysslolös. Garnerna behöver gås igenom. Ena backen är aningen för stor för sin plats. Om jag tar bort sådant jag inte använder kan jag få in mindre backar och kunna stänga dörren riktigt.

När jag sitter där och syr tålamodsprövande långsam raksöm går tankarna hit och dit. I pauserna går jag ut och kollar fejan. Läser vad mina vänner skriver och delar. Mycket är politik idag. Polarisering mellan två läger. De flesta uttrycker det jag tänker och känner på olika sätt. Antingen de är kärleksfulla och hoppingivande eller arga på det där andra lägret, som har vuxit oroväckande snabbt. Jag tror på ord som solidaritet, jämställdhet och allas lika värde. Mina skattepengar får gärna gå till att hjälpa dem som behöver. Jag tillhör inte höginkomsttagarna. Det finns inte mycket pengar kvar i slutet av månaden, om ens några. Jag har skulder. Men jag har ändå så mycket mer än vad de flesta andra i världen har. Min lilla stuga har inte rinnande vatten. Brunnen är otjänlig. Ändå finns det miljontals människor i världen som hade tackat alla gudar för det jag har. Det är bra att jag tänker på det. Jag sitter här med alla mina åsikter och jag kan uttrycka dem. Jag som ensamstående kvinna har ett eget boende, ett relativt oberoende och frihet att göra det mesta jag vill.

Andra tankar kommer också, lite på temat oberoende. Jag har träningsvärk i ryggmuskler jag inte använt på ett tag. Igår skruvade jag ihop en ikea-garderob. Att få in delarna, vända runt på dem och resa hela kalaset upp när det var klart tog tydligen hårdare på kroppen än jag trodde. Jag svor medan jag höll på. Det fanns ju inga instruktioner och jag är inte direkt någon van ikea-användare. Tänkte bittert på alla som visar upp sina syrum på nätet. ”Titta vad min man har gjort till mig.” De önskar sig och så kommer den här mannen och gör. Jag får börja med en snabbkurs i möbelmontering. ”Ska jag behöva skaffa nån jävla karl, vem som helst, bara för att slippa sånt här?!” Men å andra sidan. Jag kunde ju. Och jag har verktygen för att få upp det jag ska. När det är något jag verkligen inte kan själv har jag vänner som kan hjälpa mig. Det är jag tacksam för. Och nån jävla karl, vem som helst, är jag ju faktiskt inte intresserad av att ha i mitt liv.