Stugans minsta rum har i tur och ordning varit matrum, kök, oanvänt, behandlingsrum och så oanvänt igen. Nu ska det få nytt liv, nytt användningsområde. Hobbyrummet på övervåningen står oftast oanvänt trots bra belysning och arbetsytor. Vintertid måste jag springa ner och elda hela tiden, det blir för jobbigt. Jag är fortfarande nybörjare och blir emellanåt extremt frustrerad när jag syr. Nikotin krävs alltså och nikotin nyttjas på nedervåningen. Lilla rummet blir alltså mitt nya syrum. Tjoho!

I helgen har jag varit hos pappa och röjt i mammas syrum. Han har köpt en stor hejdundrande båt som han ska bo på. Huset ska tömmas och säljas. Vad passar bättre att börja än i det oanvända syrummet? Pappa uttrycker tacksamhet för tömningshjälpen och jag blir spirrigt lycklig över alla tyger, tråd, tillbehör och alla löpmeter med Burdatidningar. Tankarna rusar runt över allt roligt jag kan och längtar efter att göra och lära mig. Känslorna rusar åt alla håll.

Jag vet inte hur många kvällar jag har suttit på trappan och pratat med mamma medan hon höll på med något där nere. Det var enda gången man kunde prata med henne. Hon rörde sig hela tiden men i syrummet höll hon sig åtminstone på en begränsad yta. Det var där hon träffade sina kompisar. Hon hjälpte dem med deras sömnadsarbeten. Satt jag riktigt tyst, så de glömde att jag var där, kunde jag få höra vuxensamtal som kanske inte var avsedda för barns öron men som var spännande och lockande.
Mamma sydde alla våra kläder. Pengar var alltid en bristvara. När jag var liten var nya kläder roligt. Fix-trikå var hårdvaluta. När någon av tygaffärerna hade fått in det rusade mamma dit, snålade undan av matpengarna för att kunna köpa några meter. Korta klänningar i starka färger. Matchande underbyxor. Manchesterbyxor, med eller utan foder. Röda eller blå. Polotröjor, såna avskyr jag fortfarande innerligt. Volangkjolar med vita blusar. Jag var barn på 70-talet. Det bruna och murriga syntetmodet jag ser på bilder känner jag inte igen alls från min garderob.
I tidiga tonåren kom det där med märkeskläder. Längtan efter att ha det där som alla andra hade. Märkesjeans istället för mammas hemsydda. Det fanns inte riktig denim att köpa, bara denimliknande tyger. Mamma hittade Lee-jeans i udda storlekar för en tia och sydde om till oss. Men Lee var ju inte inne då. Glädjen var när någon av hennes vänner med större barn hade rensat ut deras urvuxna. Eller när hon kom hem med något från secondhand. Fast då ljög mamma och sa att vi fått ärva dem av någon. Snusdosemärket på fickan försökte hon bortförklara med att det var från en tejprulle eller hockeypuck. Skammen, mammas, att inte ha pengar. Att behöva handla secondhand. Jag brydde mig inte. Det var köpekläder! Mamma kopierade adidasoveraller. De var minst lika snygga som Adidas, men namnet stod ju inte på. Där någonstans började jag sluta bry mig. Jag visste att vi inte hade råd. Kunde jag inte få det där alla andra hade skulle jag inte ha någon jäkla kopia heller. Kläder blev roligt igen. Jag kunde ha egna idéer och beskriva vad jag ville ha. Mamma bläddrade i sina mönstertidningar och ofta blev det riktigt bra. Ibland hittade hon något som hon överraskade med, någon rolig modell hon ville prova. Ofta hade både hon, jag och syrran likadana. Hon var ju så liten, mamma. Jag var nog jämnlång med henne i sjätte klass.

Mammas eget förhållande till kläder och den egna kroppen var nog aldrig enkelt. Att köpa kläder till en liten kort och smal kvinna med liten byst, förhållandevis breda axlar och långa armar var svårt. Ändå var det alltid viktigt att vara snygg. Hemma gick hon i mjukisbrallor men bara för att gå upp på Åhléns klädde hon om, sminkade sig och fixade håret. När ekonomin blev bättre gick hon ibland och köpte något plagg, sprättade isär alltihop och sydde om det. Kortade ryggen, sydde in. Innan dess tog hon plaggen på öppet köp, ritade av mönstret och lämnade tillbaka kläderna innan hon började sy sin egen variant. När hon hittade modeller hon tyckte om kunde hon sy hur många som helst av samma sort. Jag tror att det började på senare år, när hon gick ner ännu mer i vikt. Färger var svårt. Hon vågade liksom inte riktigt sticka ut. Mamma gick på färganalys redan på 80-talet. Tygsamlingen jag gick igenom i helgen innehöll ändå 50 nyanser av beige och en hel del svart. Men visst fanns där tyger med färg också. Det milt rödblommiga som fanns både som tunt stretchtyg och denim. Hon var så snygg i det. Svarta jeans med detaljer i det blommiga. Väst i samma tyger och så en tröja i den tunnare varianten. Min snygga mamma! De glansiga mönstrade tygerna hon sydde toppar i. Lådvis med toppar i olika tyger med liknande färgskala och samma modell. Tryggheten i att veta att det passade. Nytt men ändå det samma. Hennes glädje när hon hittade en ny modell att känna sig lite fin i. Hennes trippande steg framför helkroppsspegeln när hon provade. Hur glad hon var när hon fick beröm och komplimanger. Min egen känsla när jag kommer på mig själv med att spegla mig likadant. Det finns både glädje och sorg i igenkänningen. Hon finns kvar i mig, men inte tillräckligt för att stilla saknaden. Jag ler lite generat åt min fåfänga, som om det är skamligt av mig att vilja känna mig fin. Till skillnad från min mamma trivs jag med min kropp. Men skammen har jag fått min dos av.

Det kändes konstigt att kasta bort alla tillklippta mönster. Pappa gjorde det till slut, för jag drog mig för det. Så mycket tid och arbete som gått åt till att leta efter rätt modell, rita ut mönstret, göra de ändringar som behövdes. Små noteringar på mönsterpappret. ”Byxa storlek 36. Bra modell” ”Tuulas klänning” ”Lägg till lite längd” Felstavningarna. Så svårt att skilja på ”g” och ”k”. Jag kan höra hennes röst när hon säger orden.

Samlandet. Lådor med omslagspapper från Stuvfynd och AJ Anderssons tygaffär. Silkespapper från blombuketter och presentpapper. Ett litet skratt. ”Men mamma, varför sparade du det här?” Jag gissar att sparsamheten var nedärvd från barndomen i krigstidens Finland. Att kasta var självklart för min del, men inte helt enkelt. Hon sparade och tog hand om de där pappren. Men jag vill kasta ut fattigdomstänkandet. Det finns tillräckligt, för mig med. Av allt. Samtidigt vill jag behålla respekten för det som redan finns. Att inte leva i slit-och-släng bara för att.

Så mycket kunskap som försvann med mamma. Jag sitter här med hennes tyger, hennes tråd, hennes tillbehör och hennes mönstertidningar. Som jag önskar att hennes förmåga att förvandla allt det där till vackra, välsydda plagg kunde ha förts över lika enkelt. Nu är det upp till mig att göra det jag vill. Jag syr nästan alla lediga dagar. När jag har dödtid på jobbet planerar jag vad jag ska göra här näst. På nätterna drömmer jag lustfyllda drömmar om hur jag sitter och syr, hur det går bra och jag förstår hur mönsterdelarna ska passas ihop och blir till vad jag vill. Kanske är det så mamma kommunicerar med mig nu?