Det här med att hitta hem är inte enkelt. I många år letade jag. Om jag skaffar en större lägenhet blir det bra. Om jag flyttar till en annan stad blir det bra. Om jag byter bostadsområde blir det bra. Och så höll det på. Mamma tyckte att det räckte. 
- Nu får du sluta flytta. Jag har ett helt uppslag i telefonboken med dina adresser. 
Problemet var naturligtvis inte mina bostäder. Det satt ju mellan axlarna på mig. Jag köpte mitt lilla torp för snart 10 år sedan. Det är omodernt och vintertid rätt besvärligt. Stugan var i riktigt dåligt skick när jag flyttade in. Inte så konstigt eftersom den stått obebodd i närmare 40 år. Men pappa, hjälten, hjälpte mig att få ordning på den. Det var mycket att göra och ekonomin liten. Många gånger var jag färdig att ge upp. Flytta. Men jag hade köpt för dyrt, så att få igen pengarna gick ju inte. Så tvingades jag då att slå ner rötterna till slut. 
Då och då kunde jag känna den där förälskade känslan för huset, fast det var ett jobbigt as mesta delen av tiden. Att komma hem en dimmig kväll och se det lysa i fönstren, då kunde jag bli rörd i hjärtat av att just jag fick bo där. Den här tiden på året känns ofta en etta i byn som ett alternativ. Det har varit för mycket kyla, för golvdrag och för mycket eldning för länge. Trots att årstiden är som den är kom jag på mig själv med att ha hemlängtan. Jo jag är hemma nu. Men jag ska ju jobba i morgon. 

Att sova i egen säng är ett nöje jag upptäckt som vuxen. Jag kör ofta hellre tio mil mitt i natten bara för att få landa i egna bingen med de sköna kuddarna och det stora täcket. Nu är det nattedags men det är inte dit jag längtar. Jag vill fortsätta sy! Jag köpte boken Sew many dresses, sew little time. Nu håller jag på med första försöket ur den och det känns bra så här långt. Kragen ska på, knapparna med och så ska hela härligheten fållas. Egentligen vill jag göra det nu genast, men förståndet säger nej. Dessutom har jag läst någonstans att rundskurna kjolar ska hänga till sig innan man fållar, för bästa resultat. Så då får den väl göra det då. 

När jag var yngre reste jag mycket. Det var min plan att fortsätta göra det resten av mitt liv. Det mest patetiska jag kunde tänka mig var att bli en kärring utan pass. Nu är jag en sådan. Först var det ekonomiska skäl. Numera kan jag i och för sig längta till sol och värme eller efter att uppleva något nytt. Men när jag kommer på att jag då måste slösa ledig tid på att inte vara hemma så blir det inget. Jag må ha blivit patetisk men jag trivs med mitt liv och jag har hittat hem. Det är inte att förakta, berättar jag för mitt inre yngre jag. Hon skakar på huvudet men ler. "Jaja, bara du är nöjd så."