Jag brukar göra en årskrönika inför nyår. En ”I år har jag...” Så även i år. Där är en hel del på listan som känns alldeles för privat att lägga ut. Men jag kan konstatera att jag har genomlevt 2015 också
En del har varit helt och rent positivt. Första sommarsemestern någonsin, till exempel. Och ”nya” bilen. Syrummets inredning och allt som gjorts där. Hasslöfestivalen var en kul helg. Gullbrannakonventet. Det som gör att jag kan hålla mitt liv i något slags balans.
Sedan kommer sånt som gjort mig glad i början men som slutade illa. Vänskaper som ändrade form och tog slut. Tillit och hopp som funnits men dött. Det är nog det sorgligaste av allt. Jag har gett upp en av mina största livsdrömmar. Orkar inte bli besviken fler gånger. Det kommer troligen att vara min sorg livet ut. Men det är bara att inse att livet inte blir som vi vill alltid. Det finns ingen rättvisa och det är faktiskt ingen som har lovat oss det heller. Min läxa blir att gå ifrån drömmen utan att vara bitter. Jag säger inte att jag kommer att klara det. Men jag är medveten om att jag måste göra mitt bästa för att slippa lida mer än nödvändigt.
På jobbfronten har det varit tvära kast. Blev uppsagd i oktober från det bästa jobb jag någonsin haft. Även om det var långt ifrån perfekt så var det stället där jag trivts bäst hittills. Jag saknar mina klienter varje dag. Jag var arbetslös tre veckor i november. Fick nytt jobb och så visade det sig att tjänsten jag sökte och fick förvandlades till först 11 månader tidsbestämd anställning och sedan, när anställingspappren väl kom, 9 månader. Jag var under tiden på intervju till ett annat jobb som jag fick, så jag har också sagt upp mig och börjar det nya jobbet i slutet av januari nästa år. Från första jobbet till det nyaste har jag fått löneförhöjning med fyra tusen. Det är ju skoj. Med det nya jobbet finns också hoppet om att få en fast anställning, med allt vad det innebär av möjligheten att följa mina drömmar. Så nu fortsätter jag att hoppas drygt ett halvår till och sedan får jag se var allt landar. Min tillit är låg märker jag. Men hoppet är stort.

Familjen och de allra närmaste lever och är friska allihop. Det är jag tacksam för. Några har det jobbigt på olika sätt och jag känner mig maktlös inför det. Jag finns på de sätt jag kan. Ibland är det inte tillräckligt. Jag gråter med de som har fått sjukdomsbesked. Om igen bevis på livets orättvisa. Jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde ta deras sjukdomar. Inte för att jag skulle vara bättre på hantera det utan för att jag inte har någon som är beroende av mig. Tankarna på andras lidande gör mig ödmjuk inför mina egna ”problem”. I år fick jag skaffa mina första progressiva glasögon. Åldern har börjat märkas. Jag hade råd att köpa dem när de behövdes. Alltså, ingenting att gnälla över. Jag har gått på fotvård för första gången i mitt liv. Även det kändes som ålderstecken men det är ju skönt och att bli ompysslad en stund är bra för mig. Och så finns det ju glädjeämnen i vännernas liv som glädjer mig också. Människorna i mitt liv är det bästa jag har. Flera relationer har djupnat och stärkts. I dag fick jag se mitt namn nämnt i ett tack i en akademisk uppsats. Det var en premiär i livet som jag inte hade väntat mig någonsin.

Nu så här på slutet av året känner jag mig trött. Kreativiteten som faktiskt har funnits ovanligt stora delar av året är pausad. Jag känner mig känslomässigt dränerad och när någonting krånglar orkar jag inte lista ut hur det ska lösas. Jag som normalt sett älskar att lära mig nya saker fastnar så fort det inte går som jag vill. Istället landar jag i soffan och det trivs jag inte med alls. Jag tror inte att det handlar om duktighetsgrejen. Det känns som att jag bara inte orkar göra det jag faktiskt vill. Det är trist för att göra och lära mig nya saker ger mig den energi jag behöver.

Snart börjar nyårsafton. Jag ska fira med vänner. Annars har jag varit otroligt dålig på att fira högtiderna i år. Midsommarafton satt jag hemma. Hade precis varit förkyld och använde tiden till återhämtning. Julafton jobbade jag. Påsk och sånt där har jag ingen aning om.

Nyårslöfte? Minns inte om jag hade något i år. Om det var så är det mest troligt brutet. Under 2016 har jag en målsättning, att inte köpa ett enda klädesplagg, skor undantaget. Allt ska sys eller stickas själv. Jag insåg så fort jag hade formulerat målsättningen att mina bh:ar börjar se trötta ut. Jag skulle vilja gå minst en helgkurs i bh-konstruktion under året. Så jag har hopp, framtidstro och visioner. Jag har tacksamhet över det som är.
Jag hoppas på ett enklare 2016 för både mig och människorna i mitt liv. Jag önskar fred på jorden och hoppas på att nästa år blir ett år då jag åter orkar följa nyhetsflödet och läsa kommentarsfält på nätet utan att bli mörkrädd. Så högtravande är jag. Och så får det vara.