Nu har min andra vecka som arbetslös snart gått. Jag lovade mig själv från början att jag skulle använda den här tiden väl. Planen är ju att inte vara arbetslös särskilt länge. Använder jag tiden väl blir det mer som en extra semester. Jag skulle göra massor av sådant jag tycker är roligt. Sy och sticka, mest. Och så skulle jag städa, röja och rensa, få till bra rutiner för mig själv. Sådana jag kan ta med mig ut i livet när jag börjar jobba igen. Första planen var att komma i säng vid midnatt och gå upp så där åtta timmar senare och komma igång med dagen så fort som möjligt.
Det var planen. Hur blev det då? Första veckan hade jag inte en enda dag här hemma med bara mig själv. Arbetsförmedlingen, trevligt umgänge och några "borden" tog det mesta av tiden. Det var ju skoj, skönt och nyttigt men inte som jag hade planerat det hela. Dygnsrytmen sket det sig med direkt. Jag är nattuggla, så är det bara. Lagom till jag slutade jobba kom böckerna jag hade beställt på biblioteket. Jag hade tänkt rita av massa mönster att lägga på hög och sy mig igenom ett i taget. Det var andra misstaget. Jo då, jag började rita. En klänning, en topp och så hittade jag Byxorna. De var så fina. Och plötsligt gick min hjärna på högvarv och jag ville inte göra något annat än sy just dem. Att jag på en skala 1-5 på sömnadsskicklighet är en stark tvåa och byxorna i svårighetsgrad en femma spelade ingen roll. Just de här byxorna ville jag sy och det direkt!
Jag hittade ett passande tyg som det fanns tillräckligt mycket av i gömmorna. Dagen efter började jag rita och klippa. 20 delar, sammanlagt. Redan där skulle jag ha dragit öronen åt mig och tänkt att den där söta toppen som låg på min nivå vore bra att börja med. Men nej då. Jag följer beskrivningen så gott det går. Syr jeansfickor för första gången i mitt liv. Det tog tre omgångar med sprätten att få det rätt, men det gick. Jeansgylf har jag aldrig sytt. Men jag läste beskrivning, tittade på nätet, kollade på byxor min mor sytt, nålade, nålade om. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde båda samtidigt. Sedan åkte jag till en vän i byn som la upp stycket och konstaterade att jag redan hade gjort rätt, att det bara skulle sys också. Jaha?! Så går det när jag inte förstår sytermerna riktigt.
Där någonstans körde jag fast. Andra arbetslöshetsveckan. Dygnet var ju vänt redan. När jag raglat ner för vindstrappen framåt förmiddagen så har jag eldat, sökt jobb och tittat på när britter köper hus, alternativt bygger dem själv. Månadens hormonvecka satte sig på humöret. Ett par dagar satt jag bara. Eller låg platt på rygg utan att få någonting ur händerna alls.
Som vanligt är det människorna i mitt liv som är räddningen. På sina olika sätt har de piggat upp och fått igång mig. Om ni inte själva fattar hur viktiga ni är för mig så säger jag det nu. Utan er vore jag ingenting.
En kväll började jag med en ny spellista på Spotify. ”Istället för att resa”. Bara musik som är på språk jag inte förstår. Det underlättar när jag ska tänka samtidigt som musiken är på. Naturligtvis kunde jag inte sitta still utan började röra på mig i relativ takt till musiken. Dagen efter fick jag besök. Besöket ringde medan hon var på väg ut hit, promenerande. Det är alltså 1,5 mil hit från stan. Hon lät jättepigg. Jag var nyvaken och helt degig i huvudet. Humöret steg när hon var här. Sedan kom den magiska idén från mig. När hon skulle gå till bussen följde jag med. Tog en extra runda på vägen hem, mest för att slippa gå den tråkiga vägen tillbaka. Det var skönt att röra på mig. Att vara utomhus. Ytterligare ett steg uppåt på humörtrappan och en insikt jag inte har haft förut.
På kvällen körde jag till stan och de där sofforna i källarlokalen som i över tio år varit min trygghet, glädje och utveckling. När jag kom hem kände jag mig riktigt glad och tacksam. Skönt.
Så, idag tog jag tag i byxorna igen. För trots att vännen i byn sagt att jag gjort rätt blev jag så osäker att jag inte vågade sy fast dem. Tänk om jag gjorde fel? Ja. Tänk om. När jag säger att jag syr så är det egentligen så att jag sprättar isär mer än jag faktiskt sammanför material. Så vad hade det gjort? Jaja, nu sydde jag fast gylfen. Det blev inte perfekt, men så får det vara. Jag har sytt mitt livs första jeansgylf från början och den sitter fast. Dessutom går den att öppna och stänga.
Sedan fortsatte jag av bara farten. Framstycket på ett par jeans består normalt sett av två benstycken, två jeansfickor (fickpåse, fickinstick, kanske en myntficka), linning och ett par hällor till skärpet. De här brallorna har benstycken som är delade på två plus ett mellanstycke som ska skapa häng i brallan. Hängdelen tog jag mig an sedan. Nej, det blev heller inte perfekt. Fula veck som jag försökte rätta till. Det blev bättre men ett fult veck är kvar, men nu inte värre än att jag kan leva med det. Nu kommer nästa nya moment. Nederbendelarna ska veckas och sys ihop med ovanbendelarna. Jag har aldrig lagt veck i hela mitt liv. Nu sitter jag här istället. Men jag är helt säker på att jag kommer att bli klar med de där byxorna, ett moment i taget, även om det tar tid.
Det är kluvet att vara arbetslös. Jag tycker om att vara hemma. Samtidigt som jag njuter av det, åtminstone när jag är igång och gör saker, finns där en skam över att inte ha ett jobb att gå till. Det är något nytt som jag inte kan minnas att jag känt förut. Denna gången vet jag vilken typ av jobb jag vill ha. Jag vet dessutom betydligt mer om vad som är mina styrkor och svagheter inom de jobb jag söker. Det gör mitt självförtroende betydligt större när jag skickar in mina ansökningar. Nej, jag har inte alla formella kompetenser, men jag vet att jag skulle göra ett bra jobb. Samtidigt. Jag skickar in ansökningar och vet att jag skulle vara en tillgång för den arbetsgivare som anställer mig men kommer inte ens till intervju. Det är frustrerande och bryter ner det där självförtroendet igen. Och jo, jag känner att det går snabbt.
Fördelen med att sy saker som ligger över min förmåga är att jag får använda huvudet. Jag provar olika lösningar och letar efter information till jag förstår. Sprättar och gör om till det blir rätt. Och så får jag hitta en nivå på genomförandet som är godtagbar för mig. Det är bra för mig varje dag. Särskilt nu när jag inte har något jobb där jag ”tvingas” till utveckling. Och jo, självförtroendet mår bra av varje ny sak jag gör och lär mig. Så i takt med att jag skickar in ansökningar som inte besvaras så får jag göra vad jag kan för att lyfta det själv. Jag är bra. Jag kan inte allt, varken hemma eller på jobb. Men jäklar vad jag kan göra mycket för att lära mig!