Idag jobbade jag min näst sista helg. Det känns konstigt. Skulle ha slutat och varit hemma tidigt. Så blev det inte. Lite försenat här, ett samtal med kollega där och springa på en fin människa på Maxi, som avslutning. Men jag bestämde mig för att rita och klippa till nästa plagg jag ska sy. Från början hade jag tänkt sy en beige kofta till mina nya byxor. Det är nog faktiskt bara så att jag inte är någon beige kvinna. Plus att jag inte hittade något bra mönster till tyget. Istället kommer jag att ge mig på en bikerjacka i äggulegul ullblandning. Att det var just en ullblandning hade jag inte en aning om förrän en av sytokarna tipsade om att jag skulle elda på tyget och känna om det blev askigt och luktade hår (ull) eller om det blev en klibbig klump (syntet). Det blev ja på allt. Så då vet jag det. Tillklippnigen är klar och nu längtar jag ännu mer efter min lediga tisdag så att jag får sätta igång på riktigt.
Tanken är att jag inte ska behöva köpa någonting till jackan. Hittade dragkedja i rätt längd i mammas gömmor. Det är en god början.
När jag klippte det sista hade jag en långt samtal med mamma. Eller ja, jag pratade. Om hon hör mig vet jag ju inte, även om jag tror. När farmor dog och jag sydde i hennes tyger och använde hennes uppläggningsfat och grejer tackade jag alltid i tanken. Jag tackar inte mamma och det skrämde mig lite. Tar jag henne så mycket för given även nu? För ärligt talat, det gjorde jag när hon levde. Hon fanns alltid där, oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag skäms för att jag inte visade hur mycket jag uppskattade det då. Men nej, det är inte så att jag är otacksam. Tvärt om. Jag har ett syrum där det finns hur mycket resurser som helst. Jag är tacksam för det och även för min syster som låter mig ha båda maskinerna, särskilt nu när att sy faktiskt är det enda som är riktigt roligt. Däremot är jag arg på mamma för att hon inte är kvar här där hon är ett telefonsamtal bort, eller en bilresa. Jo, det är väl så dags att säga det när hon är borta, men jag hoppas att hon hörde mig. Hennes kärlek lever, men ibland räcker inte det.
Tanken slog mig idag att jag faktiskt inte är sugen alls på att sticka. Stickningen är det som har fått mig igenom mina värsta perioderna de senaste 10 åren. Att sy är bättre för jag kan inte tänka på något annat medan jag håller på. Just nu passar det mig fint. Tänker jag blir jag rädd och ledsen. Här och nu är det enda som funkar. Stickning och tv-serier är bra men sömnad bättre. Där finns dessutom så många olika moment. Leta mönster, välja tyg, rita av mönstret, klippa till delarna, sy ihop. Alltid något nytt moment jag inte gjort förut. Jag har ju sytt förr, men denna gången vågar jag mig på betydligt mer avancerade grejer. Och jag ger inte upp, sprättar och gör om till det sitter som det ska utan att bryta ihop i svordomsorgier och tårar. Undrar om det beror på att jag har jobbat med mig själv eller om tålamod faktiskt följde med i morsarvet?