Bilresan fördrevs med boklyssning. Jag håller på med Lucy Dillons När livet börjar om. Ett par har köpt in sig i landsortshotellet mannens föräldrar har drivit sedan han föddes. Utanför hotellet sker en bilolycka och en kvinna får hjärnskakning och minnesförlust. Hon har inga id-handlingar, ingen telefon, ingen handväska. Boken är precis så där gullig och trevlig som jag vill ha den just nu. Samtidigt väcker den massa funderingar hos mig.
Om det hände mig, hur länge skulle det dröja innan någon saknade mig? Min far, som är en pragmatisk man, konstaterade att jag ju har en anställning och att det är arbetsgivarens skyldighet att försöka få tag i personal som uteblir från sitt arbete. Jag, som är en cynisk kvinna, misstänker att de först skriver avskedspappren för att jag inte har dykt upp som jag skulle.
Sedan undrar jag vidare. Vem skulle jag vara om jag inte visste vem jag har varit? Om jag vaknar upp och inte har ett minne av mitt förflutna, skulle det fortfarande påverka mig?
Det kanske skulle vara skönt? Att påbörja ett nytt liv och återupptäcka mina egenskaper, kunskaper och färdigheter efter hand, som ett blankt papper som fylls mer och mer med det som dyker upp. Kanske hade jag plötsligt blivit tillitsfull och inte fullt så cynisk, om det gamla inte fanns kvar i mig? Rädslorna, skulle de bli fler? Färre? Eller exakt lika många bara helt annorlunda? Några svar har jag bevisligen inte. Desto fler undringar. Snart 45 år gammal är jag återigen på den gamla goda frågan, vem är jag? Trodde att man skulle växa från den i tonåren någon gång.